Måndag 23 maj
Jag vaknade vid 08 med sjukt ont i halsen. Bara på höger sida, kändes som när ja hade halsböld när ja va liten. Jag stängde av väckarklockan och tänkte att idag blir det ingen träning. När jag sedan vaknade vid 12 var halsontet nästan borta. Hur konstigt som helst. Men ja måste nog varit rätt trött då ja sov i ca 12 timmar. Ja tog mig upp och gjorde gröt. Kände mig ändå sjuk och rätt ynglig. Jobbigt att va sjuk när man inte e "hemma". Iofs så är ju detta mitt hem nu men iaf. Skrev en visa, det är ja bra på att göra här nere. Bättre än hemma.
Det blev bättre under dagen men ja unnade mig ändå choklad och jordnötsmör när jag och Amanda va och handlade för ja va ju ändå "sjuk". Jordnötsmör och bananmacka, mums. Tyvärr rätt ångestframkallande oxå. Även om ja känt mig sjuk och ynglig idag och därför unnat mig onyttigt så får jag så jäkla mycket ångest så fort ja käkar nått. Kan få de av att ta en macka oxå. Ja vet inte om de e för att ja jämför mig me de ja bor me. De äter lixom ingenting, iofs tränar de heller ingenting. Just nu känner ja mig ungefär som en häffaklump och astjock och riktigt så fort går det väl inte men ja e säker på att kurvan går ständigt uppåt. Idag har ja iaf bestämt mig för att handla lite egen mat och inte bara ha vår gemensamma. Eftersom de andra inte äter mat under dagen utan mest när vi äter där vi jobbar blir det att ja går och småäter typ mackor eller yougurt och har dåligt samvete. Dels för att ja äter upp all vår mat och dels för att ja äter och blir tjock. Men ja mår lnte bra av att inte äta nått på hela dagen och sen fläbba i mig 1000 kg pasta innan ja går upp på scen. Så nu ska ja försöka köra mitt eget rejs istället. Mer frukt och grönt och mindre kolisar och tillåta mig att äta när ja behöver utan att få dåligt samvete.
Gilli va här i eftermiddag också. Vi pratade om ABBA och saker vi gör bra och de som måste förbättras. Hon frågade hur allt kändes nu. Kändes som frågan va rätt riktad till mig. Jobbet är kul men ja har lite svårt för Ayia Napa. Jag är lixom ingen chartermänniska. Ibland när ja blir trött på allt här känner ja hur ja går och föraktar alla silikonbrudar och tribalkillar. Och jag vill inte förakta. Ja hoppas att det går över för ja känner inte att ja gett detta en ärlig chans. Och jag vill ju inte säga upp mig nu. Då skulle ja ju ha gjort det. Men ja sa ändå som ja kände och att ja just nu inte tror att ja kommer va här ända till 1 november. Men ja sa också att om ja fick chansen att åka hem i morgon skulle ja inte ta den. Ja vill ju absolut stanna och se hur de blir när killarna kommer ner och alla e samlade. De e ju då de börjar på riktigt. Jag har ju räknat med att vara här hela sommaran iaf. Gilli sa att hon märkt på mig att ja e den som verkar trivas sämst. Tror att ordet "bitter" kom upp vilket e rätt roligt eftersom mina visor går under det temat. Men samtidigt känner ja inte att ja har mått SÅ dåligt. De e upp och ner lixom, men det är de väl för alla? Och på ett sätt känns de svårare att va gla när folk säger att man mår dåligt, förstår i vad jag menar?
De e klart att ja skulle vilja träffa mina vänner i Stockholm och de e klart att ja känner ett hugg av längtan när ja ser statusuppdateringar om Trädgården eller Under bron. Det är klart att ja är orolig för att mina syskonbarn ska glömma mig. Men allt de där finns ju kvar när ja kommer hem. Alltså, egentligen har ja inte så mycket hemlängtan längre. I början va de mer så men ja skypar och bloggar så mycket att ja knappt hinner sakna. Men däremot kanske jag inte trivs asbra här varje dag. Men de tar ju ett tag att komma in i nya sammanhang, eller?
De e så lätt att tänka att gräset på andra sidan är grönare. Jag var inte jättelycklig i Stockholm heller. Tvärtom. Jag va rätt deppig. Jag vet inte varför men ja har varit de ett tag nu, sen i vintras. Känns som ja saknar nått som ja inte ens vet va de e. Hemma i Stockholm tänkte jag att allt skulle bli bra när ja tog de här jobbet och flyttade, sista veckorna va sköna, ja visste ju att ja ändå skulle åka och kunde slappna av mer då. Men nu när ja bor här är de där lilla hålet i mig är fortfarande kvar. Antar att den geografiska placeringen inte spelar någon roll i dessa sammanhang.
Jag simmade nyss några längder i poolen och funderade. Idag har det varit 30 grader varmt här. Jag bor i en fin lägenhet som ja inte betalar för, vi har en pool omgiven av palmer. Havet är inte långt bort. Det är sjukt fint här nu, speciellt när solen går ner. Jag försörjer mig på att göra de ja älskar, sjunga och träffa nya människor. Å ändå är jag inte nöjd? Va fan e mitt problem!? Jag va ju som sagt inte nöjd i Stockholm heller. Men vad krävs lixom? Jag är inte leden. Jag har oftast jättekul när vi går och och på jobbet är jag alltid glad. Men de e ändå inga lyckorus än... Nu blev det ju en inlägg som låter som ja är sjukt deppig. Å de får ni inte tro! Jag har det bra och vill inte åka hem förrän tidigast i augusti. De va bara lite jobbigt att höra att de verkar som ja har värsta hemlängtan för då börja ja ju fundera över om jag verkligen är på rätt plats. Men det känns ändå så. Det finns ingen annan plats jag hellre skulle va på just nu iaf. Men det skulle bli ännu bättre om alla som ja tycker om kunde flytta hit. Makida va säger du?
Kommentarer
Trackback
